alltid du.
Klockan är 03.30 på natten och det är den tredje dagen av de allra värsta du behövt uppleva på länge. Fysiskt utmattad, plågad och den citodon och iprendosen du svalde med vatten några timmar innan har för första gången sedan det började valt att faktiskt hjälpa och likt en välsignelse från ovan sitter de fortfarande i. har dragit som ett precis lagom tjockt lager av bomullstäcke över allt som existerar på din insida av kroppen som har så ontontont just nu. Och det känns så skönt att du är alldeles salig. Tacksamhet. tid och rum har liksom distanserat sig den senaste tiden. sjuk sjuk sjuk har du varit och allt du kommer komma ihåg från den här tiden när du tänker tillbaka är hur du låg i din säng med diverse anatomibesvär, vilade ögonen på väggarna i ditt rum allt det du egentligen aldrig mer har ett behov av att vistas kring igen (så trött på allt i den här delen av världen), för många timmar lät du vila ögonen på skit på datorn och du hatade hur det la en paus mellan ditt hjärtas allra käraste hemligheter och upplevelser och NUET. tidens fel är det också såklart. inte bara den här platsens. och du kommer allra mest att komma ihåg hur du väntade.
så sitter du där - här - på din säng och har precis kommit tillbaka från badrummet. för första gången på dagar har du klarat av energin som krävs för att reda ut ditt rufsiga hår i den fläta du mitt i all paniksmärta och ångdimmor mest glömt bort. att få borsta det håret. stråna mot orörd hårbotten ahhh. borsta tänderna. igen första gången på tre dagar. det har gjort för ont att öppna munnen, använda käken. du har fått viska och det i en situation då du inte kan höra dig själv speciellt bra. tvätta rent ditt ansikte. smörja in. dricka ett stort glas vatten.
nu sitter du naken på din sängkant. humble av glädjen i att få må BRA för ett litet slag. ljuset från sänglampan och januari utanför fönstret och överallt i luften också. (som om det var igår. allt är sig likt. fast jag är en ljus människa nu. då var jag mörkare.) tittar på sandra beijers blogg. och läser en text som hon skrev när hon var nitton år om kärlek och den är så fin och kommer in på rätt ställe och plötsligt vill jag. hopp. fint. vill ju alltid - vem har mer kärlek än lilla Elin?) men är så ledsen för att det mesta skrämmer mig genom att kontinuerligt göra mig besviken och snopen. vågar mest i hela världen och kommer hoppa högst och stoltast när jag vet och åhhh känner det. men vill bara inte våga precis någonting när jag vet att jag inte vet det. och jag vill inte säga det högt men har ändå tappat tron lite hur mycket jag än önskar att det inte alls skulle vara så... sorgligt men sant. what are words. DEN. men jag vet ju att det finns. och det är så himla vackert. och bara för att jag är pigg och inte har något bättre för mig klickar jag f och fb ploppar upp igen. ett meddelande. och det är du.
och mitt hjärta badar jacuzzi och jag är nitton år och skriver en text om kärlek.
Kommentarer
Trackback
