Playground Love
Vet du ens vad du gör med mig? OA du är så fin att jag spricker och går sönder. På ett för mig helt ovant sätt glöder jag långsamt, brinner konstant och lite i taget - sedan snabbt, sedan lite igen - för att långsamt smälta samman till en enda obekväm och utelämnad klump av trånande ögon och önskefantasier och sedan när i helvete är jag den som är den av två stycken? ALDRIG. Jag skulle kunna gå så långt som att påstå att det ligger tryggt och fastgjutet i min natur att alltid få spela den glittrande. Den rollen. För hon är ju jag. Elin. Och mitt liv de senaste åren har till min innersta egentliga förtjusning kantats av hundratals pojkar, pojkar som fallit som furor och jag tillåter mig själv titulera mig Mästare. Jag vet nämligen precis. Jag vet exakt vad jag ska göra, hur jag ska agera och låta, röra mig föra mig le blinka och titta upp under långa ögonfransar med min blåa blick jag suger fast de med, långt djupt ner och ett tu tre sitter de där på kroken och de förstår inte ens själva hur de hamnat där. Tänker inte ens på det, kommer sig inte för att vare sig reflektera eller lägga märke till vad jag gjort med dem. De bara hamnar där: känner det och fastnar. Och triumfen och nöjsamheten har många gånger vyssat mig till sömns om nätterna. Med ett belåtet leende har jag somnat till ro för ingenting är så berikande och förtjusande som den spinnande vetskapen om att jag håller i deras hjärtan.
Jag skulle aldrig så mycket som fälla en tår för dem. Du förstår, det är en enmanslek detta. De och jag må vara två men se, pojkarna leker med mig och jag, jag leker med mig själv likaså - lämnar de stackars unga männen utanför min tankebarriär. Glömmer bort de? Mycket möjligt. Ofta. Och de ligger där i sängen om natten och vrider sig fram och tillbaka i takt med rastlöshetens livsfarliga blandning av lust och smärta. För sitt inre svänger ett blondt hår, glänser och flyger i takt med solen och dess vän vinden. DET håret. Ett skratt hörs. Klingar och skär kittlande genom tystnaden och världen. DET skrattet. Munnen vars leende är dess kompanjon skulle vilken som helst av dessa kunna måla av med förbundna ögon. Och så till sist. Ögonen. De blåaste blåaste blå. Glittrar och lyser likt besatta, besatta av en oslagbar tillika oförklarlig kombination av himmelen och havet. DE ögonen.
Själv ligger flickan där i sängen och ska snart sova hon med. Drömmar och tankar flyger som alltid och hon njuter av sin naivhet - spelad förstås. Blåögd i dubbel bemärkelse. Hennes händer är avslappnade, smeker den egna kroppen, aldrig har hon så roligt som med sig själv. Har aldrig förstått hur det känns att vara ensam. Själv är hon starkast och har så också alltid varit. Och hennes händer är inte knutna men ändå håller hon dem där. Omöjligt att komma loss och det är heller inte deras önskan. Kanske ibland när det svider som bara längtan gör, men innerst inne tycker de om det. Fascineras av kraften. Den när dem och de låtsas - låtsas inte vara så nerkärade, så slingrade kring hennes fingrar. Och hon låtsas - låtsas inte höra jämren och stönandena i natten. Men hon känner dem. O, visst känner hon dem. Lika tydligt som hennes hjärta slår i bröstkorgen, lika tydligt kan hon räkna de pojkhjärtan som bultar för henne i takt med hennes andetag i hennes händer i mörkret.
