God made me, Jesus saved me

Mysmiddag med världens bästa mormor och morfar på Lydmar ikväll. Jag och lillsyrran trippade dit under varsitt paraply i blåsten och regnet och jag hade kappa stövlar nya fina svarta poloklänningen och utsläppt hår mörka läppar och allt var bara höst och mörkblågrå stormig himmel och det var så himla mysigt och vackert. Vad är grejen med den här hösten och att jag älskar den? "Du är verkligen ute ur dimman!" Ja, det är jag and it feels freakin great. Pussssss

Längtar hem. Hem till mitt hem. Det finns verkligen inte en enda stund då jag inte hade velat vara där istället. Jag vill hänga med Sara och Elin och dra runt på byn och leva i skogarna och få bo mitt ute vid vattnet och åkarna, stå och se ut över en oändlig natthimmel och en sjö rom rinner precis nedanför mitt hus som står mitt där på åsarna långt ifrån grannens och allt bara badar i frid och stillhet. Den vackraste och renaste stillheten. Den som får mitt hjärta att vibrera av lugn och min själ att andas ut och jag känner det hända i mig när det sker. När jag kommer hem. Och det finns bara en plats så vacker och som står i samklang med mig och hela min själ, person och allt det jag är och det är där. Mitt hjärta längtar dit. Bara det att tanken på hösten och att uppleva den där inte gör mig deprimerad utan tvärtom gör mig pirrmysig och peppad och lycklig säger väl det mesta. Och samtidigt går jag omkring här och känner hur jag liksom lever halvt även om jag försöker för Gud vet att jag gör det. Jag kämpar lite i taget och hela tiden att hålla mig simmandes, att inte hamna med huvudet under ytan för ens en sekund. Jag är så rädd att göra det för att jag dels vet att det är fel för mig och dels för att jag är rädd att jag inte kommer hitta ut om jag hamnar där igen, om jag skulle skjunka igen. Och jag kan stå vid vårt exklusiva vip-bord på Café Opera och lyckligt svänga på höfterna och låta håret bölja från sida till sida samtidigt som jag lerlerler för att jag har så kul och för att det är så häftigt och härligt och spännande och nytt och jag är 18 år och jag när jag morgonen efter i fredags och fortfarande var så himla lycklig och taggad över alltihop bara och det enda jag ville var att uppleva allt en gång till och sedan alla kommande helger och lära känna alla de där människorna och bara utforska hela den värld som jag och mina vänner var kungar över för en natt, kunde jag plötsligt förstå alla de som lever för det där, förstå alla de som tycker det är så kul att de aldrig vill sluta festa. Men sedan när jag samma kväll var tillbaka där nere bland alla andra, när Emelie och hennes kompisar och Gustav inte var mitt sällskap för kvällen och jag plötsligt skulle få trampa omkring i geggan som alla andra och betala en massa pengar för att ha roligt, då var det verkligen det sista det var. Roligt alltså. Och även om fredagen var helt fantastisk så skulle jag välja att sitta i mormor och morfars stora fåtöljer och mumsa på en daimstrut och se på idol omgiven av den stora himlen med alla stjärnor och mörkret som bara är trygghet där uppe och som gör mig varm fast den är kall, eller hänga med min kära kusin och hennes kompisar, dricka mig full på öl utan ett unns av ångest och pussas med en kille som är så himla söt bara för att han är dalmas och inte en skitstövel utan bara så jäkla go, varenda helg i resten av mitt liv än att stappla omkring i obekväma högklackade skor och känna mig som en bland hundratusentals andra som kämpar för att få ha lite kul en lördagkväll. Jag väljer det andra framför det här varje dag, varje minut. Och det känns så jäkla härligt att veta att jag har det. Men så himla jobbigt också för jag saknar det. Gick till ösby och hämtade mammas cykel ikväll i fjällräven första gången för denna höst. Gick på vägarna som tycks titta på mig och jag har svårt att släppa allt och bara känns mys och lugn, det är bara så att det är svårt här och så är det med det. Men när jag såg upp mot himlen rullandes på väg tillbaka och såg en enda ensam och stor stjärna på himlen så kände jag att jag inte var ensam. Kanske går det att göra den här hösten till något mysigt trots allt, med pojkvän eller inte och även om jag inte får vara där uppe lika mycket som jag hade velat. Kanske blir det bra trots allt, jag tänker embrace it.